Ni som aldrig håller käften

Jag är nio. Vi är många som försöker samsas om madrasserna i rummet. Kuddarna ligger huller om buller. Livet, ruset och äventyret uppfyller oss. Vi är ett 50-tal ungdomar som tillbringar några veckor tillsammans på ett sommarläger. Jag är yngst och njuter av att få vara delaktig. Att få ta del av skratten och samtalen som avlöser varandra i sommarnatten.

Plötsligt drar en kille som är några år äldre ett skämt. Ett judeskämt. Han berättar hur snåla judar är. Rummet fylls av skratt. Det ena skämtet avlöser det andra. Zyklon B. Gaskamrar. Hur Hitler borde avslutat jobbet. Jag börjar skaka. Det är första gången den möter mig så direkt. Hatet. Antisemitismen.

– ”Vad fan håller ni på med. Har ni en aning om vad ni snackar om? Ni borde skämmas! ” Jag inser att det är han som talar. Han som alla ser upp till. Tystnaden fyller rummet. Folk lägger sig på sidan att sova.  Jag fylls av tanken. Det hade varit lättare för honom att vara tyst. Att låta skratten fortsätta. Men för honom var att hålla käften aldrig ett alternativ.

Jag är 22. Precis som många andra studenter extraknäcker jag inom krogbranschen. En dag sticker en man vid serveringen ner 50 kronor i min bakficka. På frågan varför svarar han: ”För att jag fått nöjet att titta på din rumpa senaste halvtimmen.” Jag ger tillbaka pengarna till mannen. Någon timme senare kommer ägaren fram till mig. Han ger mig en uppläxning kring att jag varit oartig mot kunden. Jag påpekar att jag gärna jobbar hårt men att det inte ingår i min arbetsbeskrivning att behöva acceptera sexuella trakasserier.

Dagen efter är jag bortplockad från schemat. Ägarens motivering är att jag inte har vad som krävs. ”Sådana här saker får man ta. Du kommer inte komma någonstans i den här världen om du inte fattar det”. Långt senare får jag höra om en annan kollega som blev förbannad när han hörde vad som hänt. Tydligen hade han skällt ut ägaren efter noterna.

Ibland funderar jag på vad den där kafeägaren skulle säga om han träffade mig nu. 13 år senare konstaterar jag att jag nog kommit någonstans. Men mest funderar jag på min kollega – han som sa ifrån. Och jag fylls av tanken. Han hade kunnat vara tyst men för honom var att hålla käften aldrig ett alternativ.

Jag träffar en ny vän. Vi skrattar, umgås, hänger. Vi tycker olika om mycket. Ändå är det som att jag hittat en tvillingsjäl. Ju mer vi pratar ju mer ser jag nya perspektiv. Jag växer. Jag tror hon gör det med. Även fast vi fortsätter att ofta tycka olika. Hon berättar om ett av det svåraste och samtidigt mest självklara besluten i hennes liv. Den där gången då hon gjorde det hon måste göra. När hon var en av fyra borgerliga ledamöter som fällde regeringen i riksdagen. Och tanken återkommer ofta när jag är med henne. Hur modig hon är. Hur hon alltid står upp för det hon tror på. Hon hade kunnat vara tyst. Men för henne har att hålla käften aldrig varit ett alternativ.

Han tänker först och talar sedan. Alltid sansad. Alltid eftertänksam. Men han tvekar aldrig när det gäller. Gång på gång så möter han liksom David sin Goliat. Höga hus, nazister som marscherar eller ord som förlöjligar. För honom har att hålla käften aldrig varit ett alternativ.

Entreprenören. Han som aldrig säger nej till en ny utmaning. Han som vill skapa, bygga, förändra. Han som anser att företags ansvar är så mycket större än att fylla plånbok.  Han som vann mitt hjärta. För honom har att hålla käften aldrig varit ett alternativ.

Hon får ägg kastade på sig. Ännu en Prideparad ställs in. Men ändå är hon där. Gång efter gång. År efter år. För att hon vet att hennes närvaro spelar roll. För att hon är en av de som vet att att hålla käften aldrig varit ett alternativ.

Ännu ett möte i en lokal som utestänger. En lokal som är otillgänglig. En av många men just denna kväll rinner bägaren över. Det är en sak att rikta kritik externt men denna gång är budskapet desto skarpare – denna gång riktar sig kritiken mot strukturerna inom det egna partiet. Och ännu en gång fylls jag av tanken. Hon är en av de som alltid står upp för det hon tror på. Hon hade kunnat vara tyst. Men för henne har att hålla käften aldrig varit ett alternativ.

Kärrtorp. Möllevången. Vasa Real.

En tid av ängslighet. En tid då det den bekväma tystnaden tar övertag. I denna tid känner jag mer än någonsin behov av att skriva denna hyllning till er. Alla ni hundratals som i vardagen uppfyller mitt liv med ert mod.

Ni som finns kvar i mitt minne sen förr. Ni som finns närvarande idag. Ni som präglar mig, stärker mig, förändrar mig.  Ni som tar ställning även när det innebär en personlig kostnad. Ni som vågar säga ifrån även i de egna leden. Ni som kräver mer än läpparnas bekännelse.

Er som jag respekterar så in i helvetet. Ni får min värld att bli större och vackrare. Ni som aldrig håller käften.