Judiskt liv på utdöende

Unknown-1

En alldeles egen rundvisning. Det kändes faktiskt väldigt VIP. I synnerhet eftersom synagogan nästan aldrig var öppen. Vår guide tog sig omsorgsfullt tid att berätta om den gamla K-märkta byggnaden. Hur synagogan en gång i tiden varit full med folk varje vecka. Hur den nu endast höll öppet två gånger i månaden. Det en gång sprudlande judiska församlingslivet i Norrköping var på utdöende.

Jag minns hur han svepte med blicken över mig och mina fyra väninnor och det lyste till av hopp i ögonen på honom.

-En dag när ni ska gifta er kanske ni skulle vilja komma hit och göra det här? Det skulle göra oss väldigt glada. ” sa han.

Jag läser artikeln av Dan Korn i Dagens samhälle om hur det judiska livet i Sverige håller på att dö ut. Och jag tänker på komplexiteten med judendomen. Om detta med att tillhöra ett folk, en religion och en nationell minoritet.

En gång fanns det judiskt församlingsliv från Haparanda i norr till Landskrona i söder. Idag finns det snart bara Stockholm, Göteborg och Malmö kvar. Jag kan inte låta bli att tänka på alla möten mellan människor och traditioner som därmed inte blir av. Jag tänker på hur Sverigedemokraterna växer. Och jag inser att där möten inte finns och där samtal inte förs får rädslan för det främmande snabbt grogrund.

Min mamma beskriver ibland svårigheten med att ha emigrerat. Hur hon aldrig kommer känns sig 100 % hemma här i Sverige. Hur hon samtidigt numera är en främling när hon åker tillbaka till Polen. Det svåra med att inte höra hemma någonstans.

Även för mig är det dubbelbottnat. Detta med att vara svensk judinna. Mina två äldsta döttrar kommer hem och sjunger att ”på julen ska varenda unge vara glad.” Och när lillasyster rapar efter att ha ätit klappar de förtjust i händer och ropar ”Mazeltov”.

Jag funderar mycket nuförtiden över skillnaden på integration och assimilering och över mitt eget ansvar att överföra tradition. Ofta upplever jag en enorm frustration över min oförmåga att på ett bra sätt lyckas förklara varför vi firar Pesach eller Jom Kippur. Det är inte konstigt att barnen undrar när ingen av deras skolkamrater gör det och deras mamma knappt tror på religion. Hur förmedlar jag till mina barn att shabbatljusen fyller mig med trygghet och att jag känner ett ansvar mot tidigare generationer som jag inte kan skaka av mig? Dessutom känns ansvaret plötsligt större än någonsin när populistiska krafter växer sig starka och det judiska nationella minoriteten blir allt mindre. Dan Korns artikel påminner mig ännu en gång om detta.

Funderar återigen på känslan min mamma beskriver av att inte höra hemma någonstans och inser att jag känner precis tvärtom. För mig känns det som det mest naturliga i världen att vara både svensk och judinna. Jag kan bara hoppas att mina barn får möjlighet att känna likadant. Och att det är skillnad på integration och total assimilering.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s