Surfplattor och förmynderi

”Barnläkare kräver riktlinjer för surfplattor. Skärmtid skadar barn. Staten måste genast gå ut med rekommendationer till landets föräldrar.“

Innan jag ens hunnit trycka vidare och läsa hela nyheten i dagens SVD är jag redan matt. För jag anar vad som kommer. Ännu ett expertutlåttande kring hur teknik skadar våra barn. Ytterligare en utlåtande om att staten ska gå in och berätta för oss föräldrar vad som är bäst för våra barn. Ytterligare ett skuldbeläggande. Och i ärlighetens namn är jag så mäktigt trött på det här.

Mina barn började leka med Iphonen redan innan de fyllt ett. De fick sin första Ipad när de knappt fyllt två. I början var jag i ärlighetens namn lite oroad varje gång min make laddade ner en ny lekapp  som han tyckte barnen skulle pröva. För i mitt öra kraxande ständigt olyckskorparna vid åsynen av varje ny Appleprodukt. Som det var djävulen själv som landat i mina döttrars händer snarare än Steve Jobs senaste vision. ”Surfplattor kommer hämma dina döttrars språkutveckling. De kommer få problem med syn, koordination och koncentration. De kommer skadas för livet.”

Idag är min äldsta dotter sex. Jag kan konstatera att hon läser nästan flytande. Titt som tät kommer hon hem med egenskrivna sagor. Ordförrådet växer i lavinartad fart. Hon tar ständigt vetgiriga initiativ till att leta information “ på nätet”.

Kanske är detta teknikens förtjänst. Det finns de som menar att tekniken bidragit till att vi har en ungdomsgeneration som är mer allmänbildad än någonsin tidigare. Kanske är det en massa med andra faktorer. En sak är jag dock övertygad om. Skärmtid i måttliga doser har definitivt inte skadat min dotter eller fått några horn att växa ur hennes panna.

Men det handlar inte bara om skärmtid såklart. Ibland känns det som skuldbeläggning mot föräldrar inte verkar ha några gränser. Ständigt ska experter förklarar vilka förhållningsregler vi bör rätta oss efter för att inte traumatisera våra barn för livet.

Vi bör vara hemma med våra barn till att de fyller två år och absolut inte sätta de på förskolan. Annars riskerar vi att skada deras anknytning för livet. Eller så bör vi genast skynda oss tillbaka ut på arbetsmarknaden – i vart fall om vi är kvinnor.

Barnen ska hämtas på förskolan prick halv fyra. Hämtar man tidigare förvägrar man barnen lek med kamrater. Hämtar man senare är man på tok för karriärsorienterad och bortprioriterar sina barn. Med mindre man är ensamstående. Då är det kanske ok. Men bara nästan.

Man bör dessutom under inga omständigheter låta sina barn titta på TV innan tre års ålder. Och att smaka på godis eller glass innan skolåldern – nej det är ve och fasa. För att inte tala om amningen. Den heliga amningen. Reklam för bröstmjöksersättning är styggelse. För inte klarar vi av att fatta egna beslut vare sig som föräldrar eller konsumenter.

I förmynderiets Sverige finns nämligen en universallösning för allt. När vi ska sova, sitta, stå och äta. Men personligen har jag nåt en gräns. Så jag raljerar. Jag vet att jag raljerar. Men jag har kommit till en gräns då jag fått nog helt enkelt. Jag är så innerligt trött på skuldbelägggande i samhällsdebatten kring hur man bör vara som förälder. Jag vet att jag som tur är inte är ensam.

Snart ska jag få min tredje dotter. Jag inser att det är hög tid att jag slutar lyssna, läsa och låta mig skuldbelastas av vad alla självutnämnda experter tycker. För varje familj måste skapa sitt eget receptet utifrån livssituation, det individuella barnet och dess behov. För min egen del har kvalitativ tid med mina barn alltid varit viktigare än kvantitativ. Men jag inser att inte heller det är någon sanning. Alla måste hitta den lösning som passar de bäst.

Jag är fast övertygad om att de allra flesta föräldrar gör så gott de kan. Att de flesta försöker vara så bra föräldrar de bara kan till sina barn. Och gällande statliga rekommendationer om skärmtid så känns det som det finns mer motiverade utgifter att lägga skattemedel på än detta.

 

 

 

Annonser

Även barn med fattiga föräldrar ska få träna fotboll och spela piano

Skriver idag i Metro tillsammans med Barbro Westerholm och Rasmus Jonlund.

metro_webbdebatt_150313

Fotbollsträning en lördagmorgon. Improvisation och lek med kompisarna i teatergruppen. Vardag för många svenska barn – men långt ifrån för alla. Nu vill S-MP-regeringen ta bort det särskilda stöd som finns för barns fritidsaktiviteter i familjer med försörjningsstöd, skriver tre folkpartister.

Kultur- och idrottsaktiviteter kostar pengar, men är ändå något de flesta familjer kan och vill prioritera. Men för en del familjer finns inte den möjligheten. Även en liten kostnad kan vara det som får budgeten att spricka.

Barn som lever i familjer som lever länge på försörjningsstöd berättar ofta att de har en ”tom” fritid, och inte får komma med på aktiviteter som de andra i klassen gör. Under Folkpartiets tid i regering infördes en särskild fritidspeng för barnfamiljer som tar emot försörjningsstöd . Pengar som inte skulle användas till annat, utan som var öronmärkta just till barnens fritid.

Pengen räddades tillfälligt kvar genom Alliansens budget, men vi fruktar att de rödgröna kommer att försöka slopa pengen igen så snart de kan – kanske redan i vår. Det skulle innebära familjer med barn i mellan- och högstadiet får en halverad ersättning, från 3 000 kronor per år till ungefär 1 500 kronor . Det räcker till avgiften för kulturskola , men långt ifrån kostnaden för avgift och utrustning i en idrottsverksamhet . I synnerhet inte för äldre barn där idrottandet ofta betyder större kostnader. Risken är också stor att pengarna istället läggs på annat då varje krona ska räcka till mycket.

Argumentet, enligt barnminister Åsa Regnér (S), tycks vara att fattigare familjer inte ska ”pekas ut”, ett argument som vi har svårt att förstå. Det borde vara viktigare att barnen faktiskt får vara med på handbollen eller i dansgruppen.

Folkpartiet vill kämpa för att även de familjer som faktiskt inte har råd ska kunna låta barnen delta i kultur och idrott. Vi vill slå vakt om fritidspengen. Om den rödgröna regeringen fullföljer förslaget att skrota denna satsning så måste vi agera på kommunal nivå. I Stockholm stad föreslår FP nu att Stockholm ska börja väga in kostnader för barns fritidsaktiviteter i försörjningsstödet lokalt.

De rödgröna talar gärna om alla barns rätt att få ta del av kultur och idrott. Men i verkligheten lägger de krokben för de barnfamiljer som behöver stödet mest.

Barbro Westerholm

Riksdagsledamot (FP) och socialpolitisk talesperson

Rasmus Jonlund

Vice ordförande (FP) i kulturnämnden Stockholms stad

Hanna Gerdes

Ledamot (FP) i kulturnämnden Stockholms stad

Annat relaterat : Sakine Madon skriver om vårt debattinlägg

Vad för slags ledare vill du vara?

images-1

Den där lilla ön i Stilla havet. Jag vet väldigt lite om den. Om hur den styrs, vilka lagar som gäller, hur mänskliga rättigheter respekteras. Men när jag öppnar SVD och läser om hur det lilla ö-rikets president reser land och rike runt för att rädda sitt folk i det sjunkande ö-riket slår det an en sträng hos mig. Presidenten försöker bereda vägen för en ”värdig migration” åt sitt folk nu när klimatförändringar hotar att leda till att ö-riket sjunker under vattnet.” Europa har en åldrande befolkning och ni behöver människor som bidrar” säger han. Att förbereda flytten är det minsta han kan göra för sitt folk.

Jag läser och jag tänker. Detta är ledarskap.

Igår morse fick jag en ordentlig energiboost. Jag började morgonen med att träffa ett nätverk med kvinnor som träffas regelbundet för att diskutera ledarskap. Vi kommer från olika segment och branscher men fokus för våra möten är gemensam. Vad innebär det att leda som kvinna? Hur ser ledarskap ut i olika miljöer? Vad innebär begrepp som good enough för vara och av oss?

Jag tänker mycket på ledarskap nuförtiden. Ju mer jag ser av det i alla dess olika former och nyanser. Vad för slags ledarskap tror jag på? Vad för slags ledare vill jag vara själv?

Till skillnad från min make är jag inte utbildad i detta. Jag försöker ständigt förkovra mig kring FIRO-modeller, förändringens fyra rum, ledarskapsstilar och annat som man kan läsa sig till i böckerna. Men jag inser allt mer att mitt eget svar kommer jag inte hitta i några böcker. Det måste jag söka inom mig själv.

Vi har alla olika bilder och föreställningar av vad ledarskap innebär. Vi har behov av olika former av ledarskap under olika perioder i vårt liv. Under olika faser av en organisations utveckling.

Försöker hitta en definition av det slags ledarskap jag tilltalas av.

För min del handlar nog ledarskap i grund och botten om äkthet. Om förmågan att beröra. Den som om väl använd kan både lyfta och möjliggöra. Den som i fel händer dock även kan förgöra.

Ibland talas de om ledare som främmande väsen. Några andra – väsenskilda från oss själva. Men de finns därute i alla former. De är våra vänner. De är våra antagonister. De är vi.

De jag beundrar. De ledare som tänker långsiktigt och inte kortsiktigt. Som tycker teamet är viktigare än jaget. De som utövar ledarskapet nästintill omedvetet genom att genom hela sitt väsen ständigt få andra att känna dig sedda. De som inte bara talar om att lyfta andra utan snarare ständigt gör det. De som visar nyfikenhet och vilja att lära sig mer. De som bryter mot invanda mönster i jakten på nya infallsvinklar. De som inte tvekar att ta ansvar och fronta när det blåser. De som lika självklart tar ett steg tillbaka och låta andra glänsa i det vardagliga.

Och sen även de andra. Vars ledarskap jag personligen inte tilltalas av. De som har ständigt fokus på positioner snarare än andra människor och relationer. De som alltid ser brister hos andra snarare än förmågor.  De som har uträttat stordåd men glömt vikten av att förstå när det är dags att lämna över till någon annan.

Jag tror sällan en människa är antingen eller. De flesta är nog både och. Men sammanhang, situationer och invanda mönster gör att balansen kantrar åt olika håll.

Jag har svurit en helig pakt med mina vänner. Med min familj. Att de alltid ska påminna mig när det är dags att ta bort mig själv ur ekvationen. Jag är medveten om att jag inte alltid kommer lyckas. Men jag tänker att om jag tänker på det  så ökar chansen att jag upptäcker dessa saker i tid.

Det kan vara för att kraften och tiden för helhjärtat engagemang försvinner. Att jag inte längre kan leverera och göra ett jobb som är good enough. Eller att miljö jag befinner mig i snarare tar än ger energi. Eller att det är så enkelt som att jag gjort ett fantastiskt jobb och att det just därför är rätt tid att gå vidare.

Oavsett vilket tänker jag ofta på att detta är en viktig del av det ledarskap jag själv ofta önskar se hos andra. För det innebär ju ofta inte att man stänger en dörr. Det innebär ju oftast bara att man istället öppnar en ny.

Jag inser som många gånger förr att detta ju bara är mina egna tankar. Men jag tror inte svaret kan hittas i några böcker. Det måste nog alltid hittas inom en själv. Så jag fortsätter leta och fundera. Och uppmuntrar dig som läser att stanna upp ibland och göra samma.  Vad för slags ledare vill du vara?

images

Mot nya uppdrag och ett frihetsår för tryckfrihet 2016

Sen några månader är jag ledamot i Kulturnämnden och invald i kommunfullmäktige i Stockholm. Jag kommer därför varva mer personliga reflektioner, tankar och inlägg framöver här med de olika saker jag skriver och publicerar i mitt uppdrag. Jag har precis lagt min första motion i kommunfullmäktige med anledning av att Sveriges första Tryckfrihetsförordning fyller 250 år nästa år.  Tillsammans med kollegor i Kulturnämnden har jag därför motionerat om att stadens olika verksamheter ska få i uppdrag att under året uppmärksamma frågor om tryckfrihet, yttrandefrihet och offentlighetsprincip.

Vi vill bland annat att en särskild satsning initieras inom Kulturnämnden och andra berörda nämnder där barn och unga får möjlighet att söka pengar för att skapa, belysa och tolka rättigheter som yttrandefrihet, tryckfrihet och offentlighetsprincip.

Vi  vill även att Stockholms stadsarkiv tillsammans med Stadsmuseet får i uppdrag att under 2016 särskilt belysa yttrandefrihetens och tryckfrihetens påverkan på stockholmarnas liv genom historien

Det handlar om vilka vi är

600735_10151392585021767_1600688877_n

Den där vakten som alltid stod vid grinden. Slussen man måste passera. Alla frågorna om någon vän till familjen plötsligt skulle hämta mig. Väskan man skulle berätta om för lärarna om man inte visste vems den var.

Och sen de andra. De som man inte riktigt såg. Jag visste aldrig om det var det där ansiktet i hörnlägenheten, han uppe på taket, hon som gick fram och tillbaka längs med gatan. Men jag visste att de vakade över oss. Hela min barndom. Varje dag i skolan. Jag lärde mig snabbt att leva med det. Jag tänkte sällan på det. Jag visste att de var där för att skydda oss.

Någon gång ibland så märkte man att de vuxna blev oroliga. De rörde sig snabbare. De räknade oss noggrant. Ibland blev utflykter inställda utan förklaring. Men vi visste innerst inne vad de handlade om. Även om vi aldrig förstod riktigt varför. Vi hade ju trots allt inte gjort något.

Men det handlade då som nu om vilka vi är. För det har det alltid gjort. Men på sista tiden har det blivit värre. Och jag känner att jag inte kan vara tyst längre.

”Det är så hemskt. Vi skulle gå på fotboll. Men det blev inställt.” Smset kom imorse från en av mina äldsta barndomsvänner. Jag hade för ovanlighetens skull fått sovmorgon. Jag vaknade därmed till uppdateringar från oroliga vänner som sköljde över mig.

När jag öppnade morgontidningen så fick orden ”nära inpå” en ny dimension. För mig som har dansk make och en stor del av släkten i Danmark är Köpenhamn inte någon annanstans. För mig är det hemma. På näthinnan vilar bilden av alla bar- och batmitzvafiranden där en vän eller storebror vaktat utanför. Jag tänker på Dan som blev mördad inatt när han vaktade en 12-årig flickas batmitzva. Det som ska vara en av de gladaste tillställningarna i livet. Jag tänker på den lilla församlingen i Köpenhamn som jag besökt så många gånger. Och på alla aktiviteter här hemma i Sverige som nu återigen ställs in av säkerhetsskäl.

För det handlar återigen om vilka vi är. Det har det alltid gjort. Men på sista tiden har det blivit värre. Och jag känner att jag inte kan vara tyst längre.

9 januari 2015. Yoav 21. Yohan 22. Två judiska unga män som knappt hunnit börja sitt liv. Den ena skjuten i huvudet när han försökte ta ifrån terroristen hans vapen. Phillipe 40. Francois 60. Även de brutalt mördad i kosheraffären i Paris. Letar febrilt i svenska medier. Läser hundra artiklar om yttrandefrihet, demokrati, människors lika värde. Ser människor febrilt dela bilder med texten Je suis Charlie Hebdo. Men Yoav, Yohan. Phillipe och Francois verkar förbli namnlösa judiska offer i vad som kallas ett gisslandrama. Efter något dygn ser jag att en handfull medier även börja nämna lite om vad som skett i kosheraffären. Några enstaka personer delar texten Je suis juif. Det gör inte jag. Det behöver jag inte. Det är jag varje dag. Jag skriver istället jag är Hanna. Och jag önskar som många gånger förr att vi var mer än siffror, etiketter och namnlösa massor i den svenska mediarapporteringen. Och jag funderar över varför media beskriver attacken mot Charlie Hebdo som en terroristattack medan den mot kosheraffären beskrivs som ett gisslandrama.

21 januari. Tittar på Uppdrag granskning om antisemitism. Situationen i Malmö börjar bli allt mer ohållbar för stadens judiska minoritet. Samtidigt hör jag polisens egen samordnare för hatbrott säga i TV-rutan att han inte känner igen bilden. När Uppdrag gransknings reporter beskriver de hot som ständigt drabbar Malmös rabbin svarar samordnaren något i stil med: ”Ja men han är ju så självutmärkande. Det syns ju så tydligt på honom.” Ännu en gång knyter sig magen. Är detta alltså svaret från de som är satta att skydda oss? Är inte hela poängen att man i en demokrati ska kunna visa sin religiösa tillhörighet utan att bli trakasserad?

Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag just nu bara har ett enda försvar. Jag får inte tillåta mig själv att hata tillbaka. Men jag är ledsen och förbannad. Framförallt är jag förbannad på att Europas ledare verkar stå handfallna. Ett av det främsta lackmusttesten för en demokrati är dess förmåga att skydda sina minoriteter. Religionsfriheten är en mänsklig rättighet och staten har ett ansvar att respektera och skydda.

Nu höjs ännu en gång säkerheten kring allt judiskt i Sverige. Och som vanligt är det främst den judiska församlingen själv som måste ta hand om säkerheten. Och jag inser plötsligt att jag inte vet vad som skrämmer mig mest. Det att konkreta politiska åtgärder verkar lysa med sin frånvaro. Eller att jag knappt kan föreställa mig längre att det kan vara på ett annat sätt.

För det handlar om vilka vi är. Det har det alltid gjort. Men på sista tiden har det blivit värre. Och jag känner att jag inte kan vara tyst längre.

Linjal mellan benen

Visa snippan. Visa snippan. Visa snippan. Orden ekar genom mitt medvetande. Bara att ordet som skreks då för länge sedan var ju faktiskt inte snippan. Men någonstans har de förändrats i mitt medvetande efter så många år. Det har förvandlats till det språkbruk mina barn använder. Kanske för att tona ner de sorgsna och obehagliga minnena. Minnena av skriken som ekade genom skolkorridoren.

Linjaler upptryckta mellan benen. Din jäkla slampa sprejat på skolskåpet. Händer som rör vid dina bröst eller din snopp när de passerar. Vardag för så många av Sveriges elever. Både pojkar och flickor drabbas.

En ny rapport från organisationen Friends visar att var femte flicka och var tionde pojke på högstadiet uppger sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier.

Jag skräms av hur gränserna för vad som är ok ständigt verkar flyttas framåt. Hur de vidrigaste kränkningarna ofta ursäktas av oss i vuxenvärlden med förklaringar som ”kärlek börjar alltid med bråk”, ”de är så små att de vet inte vad de säger” och ”man måste väl få skoj lite”.

Jag skräms av att det som förut klottrades på en vägg nu sprids i lavinartad fart via forum, chattar och FB på nätet. Minns hur vi en gång i tiden hjälpte till att tvätta bort elaka ord som skrivit om en klasskompis på en toalett. Idag blir trakasserierna digitala fotspår som är omöjliga att sudda ut. Precis som ärren och minnena.

Sexuella trakasserier orsakar depressioner, rädsla för att gå till skolan och självmordstankar. Samtidigt har sexuella trakasserier blivit så vanligt och vardagligt att en del barn uppfattar det som normaliserat beteende.

Det är hög tid att vi börjar prata om detta osynliggjorda område.

Det är vuxenvärldens ansvar att se, tydligt markera och sätta gränser.

Föreställ er en offentlig arbetsplats där 20 % av medarbetarna angav att de regelbundet utsattes för sexuella trakasserier. Det skulle bli ramaskri. Tidningarnas framsidor skulle skrika ut nyheten. Anmälningar skulle flöda.

Samtidigt pågår detta i det tysta varje dag på våra skolor. Vuxenvärldens får inte passivt titta på när våra barn tvingas ha en arbetsmiljö som vi inte skulle acceptera ens en vecka på vår egen arbetsplats. Det är ett ansvar för skolan. Men det är även vårt ansvar som föräldrar att prata med våra barn.

Att säga till sitt barn att din kropp är fin men den är din egen. Att ingen annan ska få röra vid den om du inte vill. Att du har samma ansvar att respektera andras integritet. Att ord som hora inte bara är fula utan att de fastnar. Att de fortfarande många år senare kan komma tillbaka som ett minne vid morgontidningen och fortfarande göra ont.

Visa snippan. Visa snippan. Visa snippan. Ord jag önskar mina döttrar aldrig ska behöva höra när de promenerar genom skolkorridoren.

Feministisk berg och dalbana i Ukraina

unnamed-1

Gummidäck. Militärtält. En och annan pansarvagn. Män klädda i soldatuniformer. Och flaggor. Massa flaggor. Nästan allt är kvar här på Maidantorget. En påminnelse om vad som nyligen hänt. Men också en uppmaning till andra delar av Ukraina. Om att vägen framåt för Ukraina inte pekar åt öst.

Den snabba turen genom centrala Kiev är omskakande. Jag har sett bilderna via TV-skärmen i soffan. Jag har deltagit i manifestationer på Norrmalmstorg. Men plötsligt är det så påtagligt. Så nära. Det absurda i situationen kommer över mig. Strosar med en vän, talar om framtiden och dricker en cappucino. Vore det inte för pansarvagnarna och de utbrända bilarna skulle man kunna tro att jag var i vilken europeisk storstad som helst. Men bara lite längre österut har ett flygplan precis skjutits ner. 49 döda.

Hemma har vi precis haft val till Europaparlamentet. När jag står där mitt på Maidantorget skär kontrasten genom mitt medvetande som ett rakblad. Hemma har bara lite drygt hälften av svenskarna röstat i EP-valet. Här har 100 000-tals människor samlats på gatorna och riskerat sina liv för drömmen om att få tillhöra den Europeiska unionen. Bland de ukrainska flaggor på Maidantorget vajar EU-flaggan. Som ofta förr slås jag av styrkan i människors frihetslängtan.

Jag är här för att delta på Silcs aktivistseminarium ”Clash between modern och traditional values”. Själva titeln manar till eftertanke. Utöver den politiska situationen i Ukraina står även jämställdhet på agendan.

Vi är aktivister från hela världen. Kuba, Singapore, Tunisien, Egypten, Serbien, Vitryssland, Ukraina, Georgien och Sverige som har samlats för att utbyta erfarenheter. Vi är alla liberaler men verkar i så oändligt olika kontexter. Lika men så olika.

Frågan om hur könsroller genomsyrar varje aspekt av vår vardag sätts på sin spets redan under första halvtimmen. En av de manliga deltagarna presenterar sin kollega med orden: jag skulle vilja presentera den vackra kvinnan bredvid mig. Jag hoppar till. Jag vet att han säkert menar väl. Kvinnan han talar om verkar ta det som en komplimang. Men den gnagande känslan stannar kvar inom mig: berätta om henne och inte hennes utseende.

För mig blir resan en feministisk berg och dalbana. Jag inspireras och upprörs om vartannat. Vi besöker ett diskotek. De vill först inte släppa in oss. De pekar på våra fötter. Kvinnor ska ha högklackat.

Vi besöker parlamentet. Guiden visar oss en mäktig tavla som pryder en hel vägg. På tavlan finns historiska personer. Hundratals män. Guiden beskriver flera av de manliga makthavarna på konstverket men säger inget om den enda kvinnan som syns tydligt mitt i tavlan. Jag frågar och får reda på att hon heter Olga. Hon har medverkat till Ukrainas konstitution. Inget är nytt under solen. Kvinnor osynliggörs i historien. I Ukraina. I Sverige.

Dagarna fylls av feministisk diskussion kring hur man stärker arbetet för mänskliga rättigheter. Hur manövrerar man arbetet i länder där handlingsutrymmet är snävt – där en uppdatering i sociala medier till kan leda till allvarliga repressalier? Hur gör man när en anmälan om sexuella trakasserier möts av hånskratt av polisen och leder till att man förlorar arbetet? Hur får man tillstånd en förändring av lagar som fastslår att döttrar bara ärver hälften av sönerna och kriminaliserar homosexualitet?

På Facebook följer jag flödet från alla vänner som befinner sig på Nordiskt Forum. Jag berättar om eventet för mina nyfunna vänner och beskriver alla de utmaningar vi har hemma i Sverige. Vår könssegregerade arbetsmarknad. Löneskillnaderna. Att var fjärde kvinna i Sverige utsatts för våld i nära relation. De ler lite förbryllat. De trodde de inte om Sverige.

Vi är alla liberaler men verkar i så oändligt olika kontexter. Lika men så olika. Men vi är alla rörande överens om en sak. Det finns ingen starkare kraft än människors frihetslängtan.

 

Hanna Gerdes (FP), folkrättsjurist, feminist och kandidat till kommunfullmäktige i Stockholm och riksdagen

Denna text har tidigare publicerats på Stockholmsbloggen