Det handlar om vilka vi är

600735_10151392585021767_1600688877_n

Den där vakten som alltid stod vid grinden. Slussen man måste passera. Alla frågorna om någon vän till familjen plötsligt skulle hämta mig. Väskan man skulle berätta om för lärarna om man inte visste vems den var.

Och sen de andra. De som man inte riktigt såg. Jag visste aldrig om det var det där ansiktet i hörnlägenheten, han uppe på taket, hon som gick fram och tillbaka längs med gatan. Men jag visste att de vakade över oss. Hela min barndom. Varje dag i skolan. Jag lärde mig snabbt att leva med det. Jag tänkte sällan på det. Jag visste att de var där för att skydda oss.

Någon gång ibland så märkte man att de vuxna blev oroliga. De rörde sig snabbare. De räknade oss noggrant. Ibland blev utflykter inställda utan förklaring. Men vi visste innerst inne vad de handlade om. Även om vi aldrig förstod riktigt varför. Vi hade ju trots allt inte gjort något.

Men det handlade då som nu om vilka vi är. För det har det alltid gjort. Men på sista tiden har det blivit värre. Och jag känner att jag inte kan vara tyst längre.

”Det är så hemskt. Vi skulle gå på fotboll. Men det blev inställt.” Smset kom imorse från en av mina äldsta barndomsvänner. Jag hade för ovanlighetens skull fått sovmorgon. Jag vaknade därmed till uppdateringar från oroliga vänner som sköljde över mig.

När jag öppnade morgontidningen så fick orden ”nära inpå” en ny dimension. För mig som har dansk make och en stor del av släkten i Danmark är Köpenhamn inte någon annanstans. För mig är det hemma. På näthinnan vilar bilden av alla bar- och batmitzvafiranden där en vän eller storebror vaktat utanför. Jag tänker på Dan som blev mördad inatt när han vaktade en 12-årig flickas batmitzva. Det som ska vara en av de gladaste tillställningarna i livet. Jag tänker på den lilla församlingen i Köpenhamn som jag besökt så många gånger. Och på alla aktiviteter här hemma i Sverige som nu återigen ställs in av säkerhetsskäl.

För det handlar återigen om vilka vi är. Det har det alltid gjort. Men på sista tiden har det blivit värre. Och jag känner att jag inte kan vara tyst längre.

9 januari 2015. Yoav 21. Yohan 22. Två judiska unga män som knappt hunnit börja sitt liv. Den ena skjuten i huvudet när han försökte ta ifrån terroristen hans vapen. Phillipe 40. Francois 60. Även de brutalt mördad i kosheraffären i Paris. Letar febrilt i svenska medier. Läser hundra artiklar om yttrandefrihet, demokrati, människors lika värde. Ser människor febrilt dela bilder med texten Je suis Charlie Hebdo. Men Yoav, Yohan. Phillipe och Francois verkar förbli namnlösa judiska offer i vad som kallas ett gisslandrama. Efter något dygn ser jag att en handfull medier även börja nämna lite om vad som skett i kosheraffären. Några enstaka personer delar texten Je suis juif. Det gör inte jag. Det behöver jag inte. Det är jag varje dag. Jag skriver istället jag är Hanna. Och jag önskar som många gånger förr att vi var mer än siffror, etiketter och namnlösa massor i den svenska mediarapporteringen. Och jag funderar över varför media beskriver attacken mot Charlie Hebdo som en terroristattack medan den mot kosheraffären beskrivs som ett gisslandrama.

21 januari. Tittar på Uppdrag granskning om antisemitism. Situationen i Malmö börjar bli allt mer ohållbar för stadens judiska minoritet. Samtidigt hör jag polisens egen samordnare för hatbrott säga i TV-rutan att han inte känner igen bilden. När Uppdrag gransknings reporter beskriver de hot som ständigt drabbar Malmös rabbin svarar samordnaren något i stil med: ”Ja men han är ju så självutmärkande. Det syns ju så tydligt på honom.” Ännu en gång knyter sig magen. Är detta alltså svaret från de som är satta att skydda oss? Är inte hela poängen att man i en demokrati ska kunna visa sin religiösa tillhörighet utan att bli trakasserad?

Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag just nu bara har ett enda försvar. Jag får inte tillåta mig själv att hata tillbaka. Men jag är ledsen och förbannad. Framförallt är jag förbannad på att Europas ledare verkar stå handfallna. Ett av det främsta lackmusttesten för en demokrati är dess förmåga att skydda sina minoriteter. Religionsfriheten är en mänsklig rättighet och staten har ett ansvar att respektera och skydda.

Nu höjs ännu en gång säkerheten kring allt judiskt i Sverige. Och som vanligt är det främst den judiska församlingen själv som måste ta hand om säkerheten. Och jag inser plötsligt att jag inte vet vad som skrämmer mig mest. Det att konkreta politiska åtgärder verkar lysa med sin frånvaro. Eller att jag knappt kan föreställa mig längre att det kan vara på ett annat sätt.

För det handlar om vilka vi är. Det har det alltid gjort. Men på sista tiden har det blivit värre. Och jag känner att jag inte kan vara tyst längre.

Annonser

Inte så länge det finns frihet som människor upplever sig sakna

Jag funderar ibland på varför jag gör det. När jag för tredje dagen på rad kramar barnen och säger att mamma blir borta ikväll också, Hon ska på möte. Blada flyers och material. Träffa lokalföreningen. Ordna seminarium med Liberala Kvinnor.

Fram till för bara några år sedan tillhörde jag den stora majoriteten av Sveriges befolkning som inte är medlemmar i ett politiskt parti. Jag kanaliserade mitt engagemang på andra sätt. Via Amnesty. Röda Korset. Jobbet.

Har funderat på sista tiden varför jag  i vuxen ålder blev politiskt aktiv. Och varför just Folkpartiet. Det var nog inte en sak. Det var nog många. I det stora och i det lilla.

Öppna förskolan som flyttade. Oron över barnens framtid. Skolan. Närmiljön. Känslan att jag måste göra något åt saken just där och då.

Men också det där andra. Det som gnagde konstant.  Det tilltagande stöveltrampet av högerextrema kängor i Europa. SD:s intåg i riksdagen.

Ibland vaknar jag fortfarande kallsvettig när mardrömmar vävs samman med minnet av mormors historier. Om hur familjen gav bort allt de ägde. En sista förhoppningen att inte bli angivna till Gestapo. Morfars år på Sibirien. Mormors flykt över gränsen. Och alla år som gömd.

Kanske var det bara behovet av motvikt. Morföräldrarnas kommunistiska hängivelse. Ända till 1968. Då de blev påminda om att den röda gemenskapen inte inkluderade alla.

Eller kanske små enkla vardagshändelser. Att vilt främmande människor ansåg sig ha rätten att komma fram och kritisera att jag flaskmatade min nyfödda dotter.

Kanske var det minnet av en ung Westerberg. Känslan av att liberalismen var den främsta antirastistiska kraft som fanns i svensk politik.

När jag för tredje dagen på rad kramar barnen och säger att mamma blir borta ikväll också så vet jag att jag kan inte annat. Inte så länge det finns frihet som   människor upplever sig sakna. I det stora. I det lilla.

Unknown

En kruttant med råge

Inte varje dag jag postar Magdalena Ribbing men satte i halsen när jag idag läste hennes svar om hur man hanterar den smyrasistiska släktingen på julmiddagen! En kruttant med råge! ”Är det okej att säga ifrån till släktingar med exempelvis kvinnoförnedrande eller smygrasistiska åsikter?
– Om rasistiska och odemokratiska åsikter dras upp ur gyttjan i ljuset, säger man hövligt ”det där är inte okej för min del, du har fel” och då får man mothugg förstås av den som har denna uppfattning, varvid man motfrågar ”vilka belägg har du för det? Statistik? Var har du hittat den informationen?”

– Och till slut kan man säga, om inget annat hjälper, ungefär ”det är obegripligt att en tänkande människa kan inbilla sig att andra är sämre varelser bara för att de har en annan religion/kultur eller ett annat kön; hur korkad får man vara för att tro sådant?”

– Därefter är det förmodligen slut på julstämningen, men det är inte heller okej att någon-några får sitta och säga dessa enfaldiga dumheter utan att någon protesterar.