Inte så länge det finns frihet som människor upplever sig sakna

Jag funderar ibland på varför jag gör det. När jag för tredje dagen på rad kramar barnen och säger att mamma blir borta ikväll också, Hon ska på möte. Blada flyers och material. Träffa lokalföreningen. Ordna seminarium med Liberala Kvinnor.

Fram till för bara några år sedan tillhörde jag den stora majoriteten av Sveriges befolkning som inte är medlemmar i ett politiskt parti. Jag kanaliserade mitt engagemang på andra sätt. Via Amnesty. Röda Korset. Jobbet.

Har funderat på sista tiden varför jag  i vuxen ålder blev politiskt aktiv. Och varför just Folkpartiet. Det var nog inte en sak. Det var nog många. I det stora och i det lilla.

Öppna förskolan som flyttade. Oron över barnens framtid. Skolan. Närmiljön. Känslan att jag måste göra något åt saken just där och då.

Men också det där andra. Det som gnagde konstant.  Det tilltagande stöveltrampet av högerextrema kängor i Europa. SD:s intåg i riksdagen.

Ibland vaknar jag fortfarande kallsvettig när mardrömmar vävs samman med minnet av mormors historier. Om hur familjen gav bort allt de ägde. En sista förhoppningen att inte bli angivna till Gestapo. Morfars år på Sibirien. Mormors flykt över gränsen. Och alla år som gömd.

Kanske var det bara behovet av motvikt. Morföräldrarnas kommunistiska hängivelse. Ända till 1968. Då de blev påminda om att den röda gemenskapen inte inkluderade alla.

Eller kanske små enkla vardagshändelser. Att vilt främmande människor ansåg sig ha rätten att komma fram och kritisera att jag flaskmatade min nyfödda dotter.

Kanske var det minnet av en ung Westerberg. Känslan av att liberalismen var den främsta antirastistiska kraft som fanns i svensk politik.

När jag för tredje dagen på rad kramar barnen och säger att mamma blir borta ikväll också så vet jag att jag kan inte annat. Inte så länge det finns frihet som   människor upplever sig sakna. I det stora. I det lilla.

Unknown

Annonser