Därför ber jag dig att rösta

Morfar. Jag var bara åtta år när han dog men ändå minns jag honom så tydligt. Hur han varje morgon brukade laga mannagrynsgröt och överraska mig med frukost på sängen när jag kom på besök. Hur han trots sina drygt 70 år släpade hinkar med sand flera kilometer från en park. Allt detta för att sandlådan på den lilla täppan bakom hans och mormors lilla tvårumslägenheten skulle vara fylld när jag kom på besök från Sverige.

Och sen har jag där minnet som gör ont av skam när jag tänker på det. När han kom hem med apelsiner och hans ögon lyste. Han hade skaffat de speciellt till mig – sitt enda och älskade barnbarn.

Den dagen när han kom med apelsiner tittade jag upp från sandlådan och sa: morfar jag tycker inte om apelsiner. Kan jag inte få bananer istället? Hans ögon hade blivit glasartade. Sen mumlade han: det fanns inga bananer denna vecka älskling. Jag minns hur förvånad jag blev över hans svar. Hemma i Sverige var det ju aldrig slut på bananer på Konsum.

Många år senare – långt efter han var borta – berättade min mamma att han köat i 5 timmar den där dagen. Han hade tydligen bytt med vänner bara för att få tillgång till det där extra ransoneringskortet. Allt för att kunna få tag på dyrbara apelsiner till sitt barnbarn. För i kommunismens Polen tog köarna aldrig slut och hyllorna lyste tomma.

Därför ber jag dig rösta. Rösta för att säkerställa att ett europeiskt land aldrig ska behöva hamna där igen. Europa är inte ett botemedel mot allt. Men av 75 miljoner nya EU-invånarna, de flesta från tidigare kommunistiska länder, kan nästan alla blicka tillbaka på ett årtionde av stigande välfärd, ekonomisk tillväxt och demokratisering.

För oss som minns bristen på frihet är ett enat Europa det enda alternativet. Därför ber jag dig att rösta.

Sachsenhausen. Det är kallt och grått den där eftermiddagen när jag besöker det gamla koncentrationslägret. Men kylan som omsveper mig kommer inte från vinden. Den kommer från barackerna där SS-kommendanter en gång i tiden roade sig med att våldta kvinnor. Den kommer från stängsel med taggtråden som omger mig. Den kommer från vetskapen om de vansinniga brott mot mänskligheten som ägt rum här.

Den sjuka uppdelning av människor i olika kategorier. Kriminella och mördare som första klassens fångar med privilegier. Sedan de med röd triangel- kommunisterna. De med rosa triangel- de homosexuella. Den lila triangeln – tilldelad Jehovas vittnen. Och sen den gula stjärnan – den allra lägsta i hierarkin. Den för de med judisk börd.

Portarna till Sachsenhausen ligger precis intill ett litet samhälle. Människorna som bodde i det här samhället under andra världskriget såg varje dag människors fraktas in i koncentrationslägret. De måste ha hört skotten från exekutionspatrullerna. De måste ha sett repen från hängningarna.

Plötsligt hör jag mig själv fråga guiden: Människorna som bodde här – hur kunde de leva så nära detta? Hur kunde de blunda? Det märks att guiden har fått frågan förut. Hon tittar ner i marken. ”Antingen var de en del av det eller så skötte de sitt.” svarar hon. Orden ringer i mina öron: ”Eller så skötte de sitt.”

Jag stirra på röstsedeln i min hand. Jag stänger ögonen och tänker.

Låt det vara för miljön. Låt det för att motverka människohandeln. Låt det vara för möjligheten till Erasmusstudier. För tillväxten och välfärden. Eller låt det vara som för mig – som garant för fred, demokrati och för att värna mänskliga rättigheter. Som motkraft till den rasismen som sprider sig som en epidemi över Europa. Men tillåt oss aldrig någonsin mer att tro att var och en bara kan sköta sitt.

För oss som minns bristen på frihet är ett enat Europa det enda alternativet. Därför ber jag dig att rösta.

 

Läs även gärna:

Jesper Svensson som skriver om EU för att skydda mänskliga rättigheter och Rasmus Jonlund som skriver om EU och skydd mot förföljelse